Våra renar Lovis och Vitjie

StorsŠtern StorsŠternSöndagen den 19 maj 2013 föddes lilla Lovis. En strålande solig, varm dag med de bästa förhållanden för en liten renkalv. Tyvärr lockades en varg till de födande vajorna och lilla Lovis, som precis blivit född, blev lämnad kvar. Hennes mamma hade inte ens hunnit bita av navelsträngen ordentligt, innan hon fick fly för sitt liv. I nästan 2 dygn gick Lovis och funderade vart alla tagit vägen och hoppades att mamma skulle komma tillbaka. Troligen var Lovis mamma en av de renar som blev dödade den dagen.Som tur var så kom Peter och tog henne med sig hem. Även om lilla Lovis var helt säker på att Peter var en ny “varg”, så kändes det nog väldigt skönt att komma in i värmen där en varm flaska med välling och omvårdnad väntades. Det var ingen som trodde att lilla Lovis skulle överleva, men med mycket kärlek och hjälp från hundarna i huset, som turades om att ligga nära henne, tvätta henne och ge trygghet, så piggnade hon till.

Två veckor senare påträffades ännu en liten kalv moderslös. Lilla Vitjie hade legat själv så länge, att han inte ens orkade resa sig när vi kom dit. Vad som hänt hans mamma vet vi inte, men att påträffa ensamma renkalvar på det  här viset, har Peter aldrig varit med om, i sitt 50-åriga renskötarliv.

Namnet Lovis fick hon efter det samiska ordet Loeves-miessie som betyder kalv utan moder. Vitje är ett av vår dotter Celinas påhittade namn, men en kombination av samiska och svenska. Att sätta -tjie bakom ett ord betonar att det är litet. Vitjie har en liten vit fläck mitt på huvudet där håret står rakt upp.

Det vi som fosterföräldrar får uppleva är något helt fantastiskt och vi har lärt oss så mycket. Lovis vägrade exempelvis att äta sin välling, trots att vi försökte med alla sorters knep. Att det sen visade sig att vällingen innehöll ett konserveringsmedel, citronsyra och som tydligen innebar att hon hellre dog än åt, fick oss verkligen att tänka på vad vi själva stoppar i oss. Citronsyran produceras industriellt från svartmögel vilket är något av det farligaste renar kan få i sig och säkert onyttigt även för oss. Som tur är hittade vi en annan välling som inte innehöll konserveringsmedel och som både Lovis och Vitjie älskade. Ett annat exempel är alla nya svampar som Lovis och Vitjie letat rätt på. Svampar som jag trott varit oätliga, men som visat sig vara delikatesser.

Något stort som vi också fått uppleva är komma riktigt nära alla de andra renarna under våra vandringar. Speciellt renvajorna med sina små kalvar, som kommer springande för att hälsa när de ser våra renar. När de sedan ser oss, människor, så blir de mycket konfunderade! Det innebär att vi ofta haft små flockar av renar som bara varit någon meter ifrån oss.

Idag är Lovis och Vitje snart ett år och det är fortfarande lika underbart och fantastiskt att få vara tillsammans med dem. Vart vi än går och under alla våra guidade turer så följer de med, vilket innebär en ny form av “hundpromenader”. För Lovis och Vitjie ska en promenad gå i långsamt tempo, så man hinner njuta av allt runt omkring sig och äta under promenaden. Deras senaste äventyr var att få uppleva påsklov på fjället, där de fick vara lösa dag och natt hela veckan, De gick aldrig ifrån oss.

Vill du veta mer om Lovis och Vitjie? Kom på besök eller titta in på vår facebooksida “www.facebook.se/renbiten”, där det regelbundet läggs upp nya foton och berättelser om dem.